Have you heard of the Phantom Blot who used to sign ominous letters with an ink blot? The mystic figure in black was first seen in Sweden in a 1965 Donald Duck comic. Always on the run, he constructed deadly traps to destroy his adversaries and was a threatening figure who emerged when least expected.
At the beginning of the last century the psychiatrist Hermann Rorschach confronted his patients with abstract and symmetrical blots of ink on white paper. The patient was then asked to explain what these blots might represent and his answers would thus unveil the state of his subconscious to the analyst. Likewise, when we observe Fredrik Wretman’s installation we react in the same way as when confronted by a Rorschach test and immediately start to see “real” forms for this is how we have been conditioned by perception and habit. If we watch long enough the images do not remain abstract. Someone wants to attract our attention.
Wretman’s film is endlessly reshaping itself. Slowly it forms itself into a variety of illusions that repeatedly deceive the eye. Layers of ideas and histories are conjured up, while his film morphs and reflects onto the black surface of the water and onto a screen. Associations arise and swing between comic strips, art history, philosophy and the ongoing discussions regarding the question of society and the environment.
Outside the high windows of the Naval Museum the “real” sea stretches out as a contrast and comparison to the inner sea in the work of Fredrik Wretman. Indeed, Wretman’s installations provide a constant reminder of the theme of water as a motif in art history.
In the lyrical blue tones of Eugéne Jansson’s “The Riddarfjärden bay” from the end of the nineteenth century, the bright whirls and billowing forms in a section of the painting seem to hover between dream and reality. The Norwegian Edvard Munch often depicted the moon reflected as a pillar in deceitfully calm water and in a well-known woodcut the Japanese artist Hokusai lets his fishermen crouch down before an enormous wave that piles up like an insatiable mouth. Indignant, the threatening forces of nature can at any time whatsoever pose a threat to peace and tranquillity.
Fredrik Wretman has created a still life of motion. A classical still life might depict a feast of flowers, fruits, drinks and pots and the heavily symbolic vanitas still life skulls, bones, an hour-glass and flickering candles burnt low. All symbols should serve to remind us of the brevity of life and that in the end everything must perish. Reminders of death and the transience of life have their roots in the Bible and art history provides numerous examples of forms and figures personifying death.
Perhaps that is why the water spirit wants to reveal her existence to us? In certain myths, the skin of the sprite has the same colour as water itself. The spirits were considered to be harmless if they were left in peace but when, as now, we have disturbed her and her movements have slowly begun to assume a threatening pattern, we should be beware.
Setting out to sea on an autumn day can make the seafarer feel very small and very exposed to the forces of nature. The Baltic Sea is both captivating and perilous, a dangerous beauty that must be reinvigorated and cared for. At times natural disasters do make us conscious of this physical world and serve to nourish the hope that it really may be possible to do something for the environment such as taking measures to prevent collisions between ships at sea and when they occur, cleaning up the consequent environmental damage. Slowly the waters of the Baltic are being restored to their natural state, but decontamination and decomposition takes time and it sometimes feels far-fetched to put too much faith in a miraculous regenerative power of water.
Fredrik Wretman is holding up a mirror to the beholder and it is for us to react or not.
In his poem “Oceania” the Swedish poet Göran Sonnevi poses questions as does Fredrik Wretman in his installations, but in neither case is any question answered. He writes about a possible entrance into the ocean and asks if we already are helplessly in there. How to perceive the ocean – as a mirror or a mystery?
Scary Baltic is part of the conference Baltic Master October 3-4 www.balticmaster.org
and is supported by The European Union and Region Blekinge.
The organizers of this installation wishes to express their thanks for the co-operation of the Marinmuseum and Källemo.
A special thanks to Nicolas Ellis, Library of the Royal Swedish Society of Naval Sciences
Curator Torun Ekstrand torun.ekstrand@artland.se
www.marinmuseum.se
More information about Fredrik Wretman www.fredrikwretman.se
Scary Baltic
En installation av Fredrik Wretman
Marinmuseum 3 - 28 oktober 2007
Spökplumpen signerade sina hotfulla brev med en bläckplump. Den mystiske gestalten i den svarta kåpan syntes för första gången i en Kalle Anka-tidning i Sverige 1965. Konstant på rymmen byggde han fällor för de fiender han ville ta livet av. En hotfull figur som dök upp när man minst anade.
De bläckplumpar som psykiatern Hermann Rorschach visade för sina patienter i början av 1900-talet var abstrakta och symmetriska. Patienten skulle berätta vad bilderna skulle kunna föreställa och svaren skulle berätta om patientens undermedvetna. Som betraktare av Fredrik Wretmans installation gör vi detsamma som i ett Rorschachtest, vi börjar genast läsa in ”verkliga” former därför att perceptionen och vanan styr oss till detta. Tittar vi tillräckligt länge kan de inte heller förbli abstrakta, det är någon som vill ha vår uppmärksamhet.
Hans film omgestaltar sig hela tiden i långsam takt. Den formar sig till olika hägringar som lurar vårt öga om och om igen. Fredrik Wretmans installation frammanar lager på lager av idéer och historia. Medan hans film morfar sig i både den svarta vattenytan och dess spegling går associationer till allt från serier, konsthistoria och filosofi till samhällsdebatt och miljöfrågor.
Utanför Marinmuseums höga fönster öppnar sig det ”verkliga” havet och jämför sig ständigt med Wretmans inre hav. De imponerande galjonsfigurerna väljer att titta bort mot horisonten i avsaknad av sina skepp. Konsthistoriens olika vattenskildringar gör sig hela tiden påminda i Wretmans verk.
I Eugéne Janssons stämningsfulla, blåa stilla målning av Riddarfjärden från 1800-talets slut kan man se några ljusa virvlar vars böljande abstrakta former pendlar mellan verklighet och dröm. Edvard Munch återkom ofta till en måne vars månpelare speglar sig i bedrägligt stilla vatten. Den japanske konstnären Hokusai låter fiskare huka sig under den enorma vågen som tornat upp sig som ett omättligt gap i sitt träsnitt ”Under vågen utanför Kanagawa”. Upprörda, hotfulla naturkrafter eller ett lugn som när som helst kan brytas.
Det är ett rörligt samtidsstilleben som Fredrik Wretman arbetat fram. Ett klassiskt stilleben kunde måla upp en fest av blommor, frukter, drycker och krukor, medan ett vanitas-stilleben stilleben också innehöll dödskallar, benknotor, timglas och nedbrunna ljus. Alla symboler skulle påminna oss om hur förgängligt allt är, hur kort livet är. Att påminna om döden och livets fåfänglighet har rötter i Bibeln, och i konsthistorien kan man ofta finna Dödens personifikationer i olika former.
Kanske är det vattenanden som ger sig tillkänna? Vattenanden som i vissa myter hade samma hudfärg som vattnet själv. Som ansågs ofarliga för människor om de bara lämnades ifred. När vi nu stört vattenanden har hon nu sakta börjat röra sig i ett hotfullt mönster. Be ware.
Att åka till havs en stormig höstdag kan göra att man känner sig liten och utlämnad till naturen. Östersjön kan vara betagande, men också olycksdiger. En farlig skönhet som vi måste laga och ta hand om. Naturkatastrofer gör sig påminda, men också det förhoppningsfulla om att vi kan göra något åt miljön, liksom att vi kan förhindra kollisioner med fartyg till havs och därmed flera föroreningar. Vattnet omsätts långsamt och att bryta ner utsläpp tar tid. Att tro på vattnets mirakulösa krafter verkar långsökt.
Fredrik Wretman håller upp en spegel framför oss betraktare och det är upp till oss att agera eller inte.
I Oceanien av Göran Sonnevi, liksom i Wretmans installation, finns frågorna, men inte svaren
”. …jag vet inte om det kan finnas någon ingång till/ oceanen Om det är så att vi redan är inne i den, ohjälpligt/ Hur ska jag då se den, som i en spegel, eller som i en gåta/ Frågorna utvidgar sig, som skikt efter skikt, av ande, av vatten".
Scary Baltic har tillkommit som en del av Baltic Masters konferens 3-4 oktober 2007. www.balticmaster.org och stöds av EU samt Region Blekinge.
Arrangörerna önskar tacka våra samarbetspartners - Marinmuseum och Källemo.
Ett tack också till Nicolas Ellis, Kungl. Örlogsmannasällskapets bibliotek
Curator Torun Ekstrand, Artland.
www.marinmuseum.se
Läs mera om Fredrik Wretman www.fredrikwretman.se
